Vi har fullt upp med att vänja oss vid denhär vyn när vi kliver ut på morgonen. Det är hårt - men det ska gå! För tillfället har jag en lätt släng av solsting också - för första gången i mitt liv vad jag vet. Mår illa och fryser, hemskt! Vi var inte lång stund på stranden idag men det räckte uppenbarligen för en känslig nordbo.

Såhär på höstkanten verkar det som om det är många björnar som går och letar efter sitt ide-kort. Förra hösten hittade vi lämningar en bit bortåt vägen, iår hade han satt sig några hundra meter närmare oss. Det är då det känns lätt att bestämma sig för att resa bort några dagar.

Såhär ser årets upplaga ut:

kan det stå en glädjespridare bakom knuten!

Idag var jag verkligen anti-allt när jag klev upp.

Det åker inte så många bilar förbi här såhär års, så jag reagerade så klart när det passerade en bil med husvagn bakefter. Måste kollas! Gick ut och väntade på att ekipaget skulle komma tillbaka - det gjorde det, sakta sakta.

Ur bilen kliver Lena, min lekkamrat för sådär 45 år sedan. Eftermiddagen tjattrades bort och allt var kul igen. Lena och Kaj med dottern Angelica är verkligen mästare på överraskningar. Tidigare i somras dök dom också upp, ett återseende efter 16 år räknade vi ut, och plötsligt stod hon där i mitt sovrum en lördag morgon när jag ännu inte masat mig upp ur sängen. Helkul!

Har inte uppdaterat min blogg på flera dagar nu, mest beroende på att det är så deppigt att se sig om. Björkarna gulnar, rönnarna dignar under sina bär, blåbären har tappat sin smak för länge sedan och när som helst kommer frosten att ta den sista lilla glansen ur de blommor som står i sina urnor och behöver en hel sommar för att bli riktigt frodiga. Just när de är som vackrast kommer frosten och knäpper till dem. Tar ur dem själv bara för att snuva frosten på den skadeglädjen.

Det är så trist, något tar slut men ändå inte riktigt, och något nytt börjar men ändå inte riktigt. Det känns som att leva i limbo.

Ja så har jag det för tillfället och jag kan inte hjälpa det, hösten är dötrist.

Livet på landet är hårt ibland. I synnerhet den gångna veckan när Panikos varit hos oss. Han tycks vara arbetsnarkoman. Förutom att han huggit flera kubikmeter ved, har han manat på pappa så stora stenar har brutits upp och rullats iväg till lämpligare platser och dessutom har han fått pappa till att gräva upp en stubbe. Den hade en rot stor som en Evinrude utombordare och den var inklämd mellan en hoper stenar. Pappa slet under Panikos glada tillrop i en timme och en kvart - men sen fick han upp den jäkla roten. Han slet och stånkade, svetten stänkte om honom och när väl det jobbet var klart fick Panikos den glada idén att en buske borde flyttas. Dags igen för pappa.

Nu har Panikos åkt tillbaka till huvudstaden så lugnet har åter lagt sig över storskogen.

Pappa skulle leta reda på en al för att hugga ner den och lägga på tork till nästa säsong när han ska sitta vid röken och röka kött och fisk. Enligt för handbok i rökeri är alved att föredra framför alla andra träslag.

Han tog med sig grannen som villigt erbjöd sina tjänster beträffande identifiering av al. De knallade iväg, högg ner en växt, kapade den i kortare bitar och högg upp och la i en snygg trave.

Då kommer jag ut och ser direkt att det inte är al de släpat hem - närå det var sälg!

Så går det när man anlitar en sjöman att identifiera träd!

Sommarens sista fjäril var så trött och frusen att den satt med sina slitna vingar och lät sig snällt fotograferas. Den var alldeles för slut för att bry sig om att jag var närgången med min kamera.

Det blir inget mer badande här iår, badtermometern drogs upp och visade 13 grader. Dags då att ta upp trappan från bryggan.

Grannen behövde få ett träd fällt, björkved ger go värme i kaminen. Pappa fick testa motorsågen ordentligt för första gången. Det var en lärorik manöver; man ska inte såga för djupt in i första vändan för då nyper tyngden av trädet fast motorsågen. Det behövdes såväl kofot som järnspett för att tippa upp trädet så skäret öppnade sig så att sågen gick att få ut... ojoj vojne vojne. Men ni kan han det! Sen föll trädet precis i den riktning som var planerad.

Så därför lägger jag in en bild på lite trattisar vi plockade idag. Dina, trattisar är väl inte riktigt kantareller va?