Efter en smärtsam flygresa hem (knäna fick ont av det korta avståndet mellan stolsraderna), ett härligt återseende av Malte med familj, Geocaching med Dina, och en bussresa på några få timmar är vi äntligen åter i vår skog. Inga och Seved hämtade vid bussen och bjöd dessutom på en jättegod soppa. Den passade bra för visst är det lite svalare väder än vad vi vant oss med. Två timmar senare kom Viktoria, lika kärt återseende även där.

Och nu, när Telia har gjort sitt, dvs spottat fram ett nytt kort då de behagat inaktivera det jag hade, så har jag äntligen kontakt med världen utanför skogen igen. Å va skönt att ha en fungerande internetuppkoppling igen! Tack tack!

Idag har vi röjt ur hallen i sovhuset för här ska målas väggar och läggas golv och göras lite snyggt och förhoppningsvis även praktiskt! Pappa håller på som bäst med att spackla över skavankerna som finns här och där.

Ja så heter han, Svantes unge som nu fått ett nytt hem. Känns bra att just Les ville ha den lille. Han och Rachel har fem andra katter sedan tidigare och jag vet att de tar väldigt väl hand om dem.

Les hade bara ett villkor för att ta kattungen, den skulle heta som hans favoritlag i engelska ligan: Everton. Och visst passar väl det bra på en röd kattunge, så just så fick det bli.

Svante bor kvar där med Everton så länge hon ammar men sen åker hon ut och blir en bland andra 10-20 vildkatter här runt om.

Det är inte särskilt synd om de hemlösa katterna här, det finns massor av(för att inte säga för många) engelsmän här och de flesta matar katterna.

Men innan Svante åker ut ska hon steriliseras, vi har betalat för det och Rachel har lovat se till att det blir gjort.

Lille Everton som nu är tre veckor gammal har öppnat sina ögon nu och dessutom kan han gå, om än på väldigt vingliga ben. Jag tror hans öron avslöjar vem som är hans pappa, och det är len riktigt ful katt. Blir Everton lik sin far kommer nog Les att börja heja på ett annat fotbollslag.

Just nu är han rätt söt i alla fall:

          Och mamma Svante strök sig runt mig och sniffade - hon kanske hade velat följa med mig ut i friheten.

I flera dagar nu, med kulmen igår, har det varit en ridå av sand från Sahara mellan mig och solen. Det blir så konstigt tryckande luft. Man blir deprimerad, man får huvudvärk och rethosta. 

Åkte hem från Limassol på måndag eftermiddag och stannade till vid en liten liten by och gömde en cache på ett riktigt bra ställe tyckte vi i alla fall.

Hittade ett judasträd i full blom:

  Det sägs att trädet fått sitt namn för att Judas Iskariot hängde sig i ett sånt träd och därför skäms den sortens träd så mycket att de rodnar.

Lämpligt kanske att just dethär fanns på gården till en moské...

Nu ska ni få lite kaktusbilder - dehär blommar just nu på min veranda:

Åsså pomeloträdet som är absolut fullknökat med blom, knopp och även kart:

  Det ska bli spännande att se hur många frukter det blir till slut.

Söndagslunchen intogs i vanlig ordning hos jaja och där fanns även syskon, syskonbarn och ett par kusiner. Någon påpekade att vi var 13 vid bordet - inte bra!

Efter lunchen - Themos grillorgie så klart - blev det kaffe och sötsaker såsom cheescake, profiterol, baklava som exempel.

Sen kunde inte Efi hålla sig längre, vi har ju berättat om att vi geocachar ibland och hon ville absolut veta vad det innebar i praktiken. Så Garmin och jag, Totis, Efi och Yiota stack iväg mot Pissouri och letade, körde in på en annan väg, ur bilen ut i naturen och letade och så in i bilen igen. Väl på tredje försöket trodde vi på allvar att vi var på rätt ställe. Allvar kan man kanske säga att det såg ut som också - för er som varit på Öland alltså!

Det fanns en flock getter som gick där och betade, till Yiotas glädje. Han trampade i getlortarna och berättade att hon kände sig som barn på nytt. När hon var liten brukade hon trampa i dom för det var så mjukt - nu fick hon återuppleva känslan. Själv hade jag inte det behovet utan försökte i alla fall undvika dem.

Så efter en stund visade Garmin att vi var bara någon meter ifrån cachen - o visst, där var den! Kul för oss alla men särskilt för Efi som ger 10 poäng av 10 för geocaching och längtar redan till hösten för då Sarah, då ska vi ut och ta många tyckte hon. Inte mig emot!

  Sen åkte vi nästan raka vägen hem igen och satte i oss resten av sötsakerna.

I förrgår fyllde slampans lille son två veckor. Det firade hon genom att helt strunta i honom och istället ränna ute på gatan och nere i parken och slampa sig med ett helt gäng mer eller mindre vackra katt-pojkar.

Hon gjorde precis som förra gången när hon ju blev på smällen alldeles för tidigt för hennes ringa ålder. Inte året ännu! Det vill säga, hon var så till sig att hon inte kunde gå ordentligt utan ålade sig och åmade sig och lät sig villigt förföras av än den ena än den andra. Vi försökte schasa bort killarna men det var ju meningslöst, bara efter några minuter var de tillbaka och på plats igen! Helt galet!

Tog upp hennes unge som då började gnälla, då kom hon direkt tillbaka och slickade honom lite lätt och så stack hon igen. Hon hade inte lust att mata ungen och mat för sin egen del struntade hon helt i.

Såhär såg ungen ut när han var knappt en vecka förresten:

Behöver jag tillägga att vi har väldigt små vinglas här? Jasså! Jo vi har väldigt små vinglas här.

Vi kunde inte stanna hemma och vara hankattschasare heller för vi hade bestämt att åka till Limassol och säga adjö till familjen där.

Så vi lämnade mor och son själva och så åkte vi iväg.

På kvällen ringde grannen Grete och berättade att det är fullt pådrag här på gatan. Engelsmännen hade också upptäckt att Svante var ute och slampade sig och de tänkte agera Moder Natur. De jagade iväg alla hankatter de såg och fångade även in Svante. De sa att "avbrutna" katter är väldigt ilskna av sig så de vågade inte ta upp Svante i famnen utan tryckte istället ner stackarn mot marken medan någon gick för att fixa en kattbur. Det var ungefär där som Grete kom in i bilden och tyckte det hela såg förskräckligt ut med Svante tryckt mot marken så hon kom och tog upp honom, trots engelsmännens varningar och förmaningar, och fick honom lugn. Någon annan klättrade över vår låsta grind och hämtade ungen. Sen satt Grete med en kattbur med två katter i på sin veranda. Det var då hon ringde mig och undrade när vi skulle komma hem. Svaret var "måndag kväll".

Mycket fram och tillbaka hände, har inte riktigt förstått exakt vad, men nu finns både Svante och ungen i Rachels lägenhet. Hon ropade nyss förresten och kunde berätta att "han suger". Jo vi vet tänkte jag, hade han inte gjort det hade han inte klarat av att leva i två veckor...

I eftermiddag ska jag hälsa på där och då tar jag med mig den kattmat jag hade här hemma, avmaskningsmedel etc, samt även kvittot på att en sterilisering är betald. Då ordnar Rachel med resten. Kattungen finns det en aspirant på och Svante, ja han blir nog kvar hos Rachel skulle jag tro.

Inget jag kan påverka - vi valde inte Svante, han valde oss och nu åker vi ju härifrån. Det blir nog bra till slut ändå.

Efter gårdagens dramatik har lugnet nu återvänt till vår veranda. Svante har slutat skaka och den kattunge hon valde ut av de fyra mår fint och blir väl omskött. De andra tre överlevde inte. Kanske hon förstod det och därför tog hand om den som hade bäst förutsättningar att överleva.

Barnafadern har varit och inspekterat minst tre gånger. Jean har sagt till oss att hanarna brukar döda alla kattungar de kommer över, för de vill inte han nån konkurrens framledes. Jag vet inte om det stämmer, har aldrig hört det tidigare, men i vart fall jagar vi iväg honom när han närmar sig, för säkerhets skull.

Igår kväll när jag just lagt mig hörde jag den lilla kattungen pipa så förfärligt så jag var tvungen ut och kolla. Där låg han alldeles ensam i korgen, Svante - visade det sig - hade gjort ett snabbt besök på toa i parken. Vaktade den lille tills hon var tillbaka och sen har det varit tyst hela natten.

Idag på morgonen låg de i korgen och Svante har funnit sig tillrätta i sin mammaroll tror jag. Hon är lugn och varm och skön och har tvättat sig ordentligt. Gårdagen var nog chockartad - hon är ju bara en unge själv och födde fyra.

Idag lagom till 11-fikat var det dags för Svante att få barn. Vi hade insett att hennes korg var lite i minsta laget att få plats att föda i, så vi hade bäddad iordning en tvättkorg istället. Där nosade hon runt och sen hoppade hon ner och försökte ta sig in i pappas storstövlar. Han lyckades rädda dom och då gjorde hon ett nytt försök med gympaskorna. När han skulle ta undan dem gjorde hon ett ordentligt utfall och fräste och morrade så pappa blev tvungen att backa.

Svante insåg till slut även hon att skorna var mindre än baljan så hon valde att föda barn på kalla cementgolvet.

Först kom en - en svart-grå:

  Sen kom en röd:

  Hon slickade dem och de pep ordentligt högt och ljudligt. Så smaskade hon i sig en moderkaka. Sparade den andra till senare.

Sen kom en unge till, också en röd:

  Sen kom en till - även den röd.

Sen brydde hon sig inte alls om ungarna. Hon smaskade i sig ett par moderkakor till sen började hon sköta om sig själv. Hon tvätta sig och tvättade sig och de små ungarna pep och pep.

Nu har det gått tre timmar sedan den första föddes och hon låter ungarna fortfarande ligga kvar på det kalla cementgolvet.

Jag har berättat för henne att hon ska flytta dem till en mjuk och varm plats, baljan eller korgen men hon bara stirrar på mig.

Så började hon darra ordentligt - hon skakade faktiskt. Då tyckte jag synd om henne och ställde korgen intill i förhoppningen att hon skulle lyfta i dem och ta hand om dem,. Inte då! Hon hoppade ner själv och vilade mjukt och skönt.

De små ungarna ligger där och ser livlösa ut.

  Efter en stund smällde hon i sig den sista moderkakan också och så la hon sig igen.

Vi får väl se hur det går - det är alldeles för många vildkatter här för att vi ska känna att vi måste hjälpa till, här får naturen ha sin gång tycker vi.

Men - alldeles nyss tog hon en av dem i alla fall och la ner i korgen så den tar hon hand om och värmer nu. 

Hon darrar fortfarande och har väl inte repat sig ännu, förstföderska, så ung och få fyra ungar!! Stackars!

I fredags skulle vi på ännu en matorgie med Christos i Larnaca. Ville inte förstöra dagen helt och hållet så vi åkte hemifrån redan på eftermiddagen  och hade en rutt inprickad för att försöka hitta några cacher där. Det är ju så kul - och så får man ju se platser man inte skulle hitta till annars.

Inne i stan fick vi se

en stor lekpark för barn - helt i rosa!

en brittisk kyrkogård

en park invid en jättestor kyrka

en park till med ett flertal påfåglar, både blå, gröna, bruna och vita

Rosa parken och påfågelsparken var rätt välbesökt så det var svårt att leta efter cacherna utan att dra uppmärksamheten till sig, när vi väl hittat dem så var problemet att lägga tillbaks dem utan att nån skulle se. De andra två var lite ensligare.

Sen hade vi bestämt oss för några cacher utanför stan också, t ex Reginas Tower. Inte svårt att hitta för det stack ju upp, som vakttorn brukar göra. Hittade cachen ganska direkt och när jag skrev in mig i loggen såg jag att här hade minsann Pernilla också varit den 18 feb. Kul!

Uppe utefter frisen kutade det en stor skäggagam, försökte få en bild särskilt till dig Viktoria:

Sen hann vi inte med fler cacher utan det blev dags att fräscha upp sig lite med en lätt raggartvätt och sedan ombyte av kläder i mimosaskogen. Så bar det av mot restaurangen och äta äta äta.

Å hur mår Slampan Svante då? Jo hon mår fint och är ju höggravid. Hon kommer säkert att få sina ungar nån gång under nästa vecka. Rachel var här och kände på magen igår och hon kunde känna tre kattungar! Yippee!

Hon äter och sover och lämnar inte vår veranda annat än för toalettbesök. Hon finns med på bilden.

Igår skulle jag placera ut en alldeles egen cache - min första! Har tänkt ut en bra plats så dit begav vi oss. Så skulle vi ju hitta själva gömstället, det var ju värre. Vi ville ju inte gömma den så att man ska få lov att riskera att trampa omkring bland ormar bara för att hitta den. Sen ska den ju inte heller hittas av misstag om nån får för sig att göra en vårstädning i omgivningarna. Vi knallade omkring i närmare en timme utan att se en själ där och just när pappa hittat perfekta platsen och jag skulle kicka igång gps'en för att få koordinaterna hörde vi röster. Jorå, där kom en familj med två barn och två hundar. Vi trodde inte de skulle bli långvariga där så vi bestämde oss för att gå omkring lite och vänta ut dem. De tyckte väl samma sak för de satte sig på en bänk och hade inte alls bråttom. Vi fick ge upp helt enkelt. Solen började gå ner. Men idag ska vi kanske ha bättre framgång.

Kan ett mimosaträd bli mer prunkande än detta förresten?:

  Dina, den bilden är till dig.

Ja tiden rusar fram, hur ska vi hinna allt vi måste hinna göra innan vi åker härifrån? Uuuh! Jag måste till frissan och fotvården. Vi måste se till att ordna packningen. Vi måste hälsa på en massa folk och säga ajö till dem, vi måste bjuda hit några också. Dessutom kommer ju påsken ivägen och här är den ju inte bara några enstaka dagar, här är den mer än en vecka, med knepiga butikstider etc som försvårar och krånglar till.

Bäst att sätta fart!